Allmänt  2015-06-22

Min övervikt – nu blottar jag mig

IMG_5054

22 juni 2015

Har du bestämt dig för att gå ner i vikt? Typ tusen gånger? Det har jag.

Så här brukar jag resonera: På måndag ska jag börja, då ska jag äntligen komma igång. Röra mig mer och äta mindre.

Oftast håller jag ut i ett par dagar. I bästa fall en vecka.

Brukar lova mig själv en ”beach-body” till kommande sommar. Hur många gånger har jag inte brutit det löftet? Vet inte, men snart har det förmodligen passerat en sisådär trettio Den blomstertid nu kommer och ändå vägrar jag konsekvent försommarens provhyttsbesök. Köper helt enkelt inte nya baddräkter.

Jag brukar även lova mig en ny kropp som födelsedagspresent. Varje år också som julklapp. Hittills har jag inte lyckats ge mig en slimmad kropp, vare sig i maj – när jag fyller – eller i december. Efter julen gör jag dessutom alltid ett nytt försök med årets nyhetslöfte.

Behöver jag säga att jag bryter det med?

Och precis som alla andra upplysta medborgare vet jag vad min övervikt beror på. Och ändå stannade vågen på 100,4 kilo idag. Till mina 168 cm blir det ett BMI på över 35. Lider inte bara av övervikt utan helt enkelt av fetma.

Helvetes jävlar – jag väger säkert tjugo pannor mer än min man. Över hundra kilo, jag är inte bara mullig – jag är helt enkelt farligt överviktig. Vad göra? Deppa ihop? Äta mer?

För några månader sedan hände något med min fot, förmodligen relaterat till ett gammalt benbrott och till stress i arbetet. Första läkaren skrev i sitt utlåtande att jag var överviktig. Att skadan inte berodde på min vikt men att läkandet inte underlättades av bördan.

Jag brukar skämta om att man inte ska lita på en smal chokladmakerska. Ha ha, liksom, men vet ni, det är inte särskilt roligt att släpa runt på en 30-40 kilo i onödan. Dessutom skäms jag, folk svälter medan jag överäter. Vi göder upp livsmedel, förbrukar Moder Jord och proppar oss fulla in absurdum. Jag vet allt det där. Jag kämpar dessutom för att förändra världen och ändå misslyckas jag. Ska man förändra världen måste man börja med sig själv, brukar jag också hävda. Mina ord klingar hånfullt inom mig. Vad är det för fel på mig som inte lyckas? Är jag en matmissbrukare?

På den frågan fick jag nyligen ett brutalt svar. Jag åkte till Stockholm, till Sofiahemmet – som jag tidigare besökt. Då till en dietist. Nu till en kirurg. Kirurgen sa att jag lider av ADHD. Hepp, vilken chock. ADHD? Hen sa att jag t.o.m. kunde behöva medicin. Herre jösses, tänkte jag först, men nu har vi pratat igenom det hela och jag förstår mig själv lite mer. Den stora frågan är, kommer denna insikt att hjälpa mig? Förmodligen behöver jag mer än starthjälp. Tillsammans med kirurgen bestämde jag därför att ta hjälp. Om två veckor kommer min magsäck att sys ihop. En s.k gastic sleeves operation. Drastiskt? Ja, verkligen. Nödvändigt? Ja, tyvärr ser jag ingen annan lösning med min historik även om jag helst vill tro annat.

Så nu vänder jag mig till er, mina vänner – kan ni hjälpa mig? Genom att blotta mig själv, vilket är oerhört pinsamt, så tror jag att jag kan få energi till att lyckas. Åtminstone hoppas jag. För en sak är säker, en operation är inte enda lösningen ur övervikten. Support är superviktigt.

Min tanke är att om jag gör detta öppet så ökar min chans till att nå målet. Även om det är förödmjukande, men det är nog många som har samma problem och därför förstår mig. Jag måste våga visa mig själv och må bra med det. Idag är det den första dagen på resten av mitt liv …